Av banan

Fröken är av banan igen. Fröken gjorde ett ryck igår och städade skrivbordet. Det var tydligen bara en rökridå, en schimär. Ett tarvligt försök att försöka passera som strukturerad, välordnad pedagog.

Det höll lika länge som det tog Fröken att komma tillbaka till jobbet idag. Igår visste i alla fall Fröken i vilken hög sakerna låg, och kunde dessutom hitta dem med den felmarginal på ungefär en centimeter. Idag är det helt annorlunda. Ingenting ligger där det låg igår. Skrivbordet ser i princip ut som om Dexter utfört ett styckmord där, städat och gått...

Konsekvensen blir att Fröken får springa fler gånger än vanligt mellan klassrummet och arbetsrummet, för om Excelproven hade legat där de låg igår, innan Fröken städade, så hade hon sett dem på väg till lektionen och sluppit gå tillbaka. Väl tillbaka i arbetsrummet fick hon dessutom leta efter dem i flera minuter, innan hon kom ihåg att hon hade satt in dem i en pärm.

Ordning är alltså väldigt tröttande. Sluta med det, Fröken. Du lurar ändå ingen. Det blir lite Moment 22 över det hela. En del Jospeh Heller, en del Schopenhauer , en del Kierkegaard och så lite existentialism på det. Hur man än väljer att göra så leder det till ångest. Har man ostädat och rörigt får man ångest för att papprena ska försvinna och för vad kollegorna ska tycka om Fröken. Har man städat och välordnat får man ångest för att papprena ser ut att ha försvunnit och för vad kollegorna ska tycka om Fröken. Tänk om de får för sig att tro att Fröken är seriös, ordentlig och pålitlig och därmed mottaglig för ansvar och uppgifter...

Så här i backspegeln var alltså det en jävligt korkad idé att städa. En fördel är dock att man med hög röst kan förklara hur duktig och präktig man är, så Airbag också hör. Eller så kan man bjuda in studenter, bara för att visa hur fint man har det.

En tröst i efterskalvet av städningen är dock att det förmodligen kommer att se likadant ut inom en vecka som det gjorde igår, innan städningen.

Det är inte lätt att vara ödmjuk när man vet att man är bäst.