Dödslängtan

Fröken hatar talböcker. Verkligen  hatar dem. Det enda som hon möjligen hatar mer än hon hatar talböcker är pedagogiskt tillrättalagda texter som någon läst in på band. Eller, ja CD är det kanske nuförtiden. Det är så mycket nymodigheter i skolan...

I alla fall. Hörsförståelseövningar dånar över nejden. Hörlurar? I don't think so.

Fröken tittar alldeles för mycket på Dexter. I senaste säsongen är en av karaktärerna en livsstilscoach som CD predikar budskapet "If you want something - take it". Fröken får samma känsla. Egentligen samma känsla som Dexter. Hon blir inte sugen på att förändra sitt eget liv. Snarare någon annans.

Fröken har ofta, eller, ja, inte särskilt ofta egentligen. Det är nog snarare så att det eventuellt har hänt någon gång. "Ofta" är nog snarare, i detta sammanhanget, att betrakta som ett retoriskt trick... I alla fall: hur hittar man alla dessa överpedagogiska, urtråkiga förbannade jävla textinläsare? Man borde arrangera ett nationellt konvent, där man samlar ihop alla inläsare i en stor arena med förevändningen att de ska få någon form av utmärkelse. När alla samlats, låser man samtliga dörrar och fyller hela skiten med betong.

För så här är det: det är inte emo och skräck och vampyrer och stress som gör att ungdomar mår dåligt och vill skära sig. Det är hörförståelseövningarna i skolan.