På spaning efter den tid som flytt...

"A moment of clarity" hade Fröken tänkt kalla inlägget, men sådana finns inte i det limbo av feber och Alvedon som Fröken befinner sig. Fröken hatar att vara sjuk. Dels för att man är sjuk, och dels för att det snabbt blir jävligt tråkigt att ligga i en säng. Man somnar, vaknar, somnar, vaknar, somnar och vaknar. En hel natt. En hel dag. Sen likadant en hel natt till.

Det klara ögonblicket som Fröken hade byggde på att hon avslöjat Prousts djävulska plan med På spaning efter den tid som flytt... Fröken har ofta stött på folk som hyllat Prousts verk, som spridit superlativ om vilken fantastisk litteratur det är. Har de läst den? Säkert inte. Kanske möjligen de utdragen de fick när de läste litteraturvetenskap, men hela boken? Knappast.

Det handlar inte om att "återskapa och vinna över tiden" som man alltid sagt. Det handlar förmodligen inte alls om att vara litterärt nyskapande på något enda sätt. Det handlar bara om att försätta läsaren i samma känsla av total tristess och hjälplöshet som när man ligger sjuk i en säng utan att orka eller kunna göra någonting. Alls.

"Ni ska få se," tänkte Proust, "ni ska få se ur jävla urtråkigt det är att vara jag!" och så skrev han en en meter tjock roman om ingenting. Ungefär samma som när Fröken efter en kräknatt tvingas lyssna på bonden bredvid när han med en stor hjullastare flyttar runt frusen sand mellan olika containrar en hel jävla dag.

Prousts litterära efterbörd är alltså inget annan än en ytterst raffinerad hämnd på världen.

Ungefär som Frökens blogg, om man tänker efter...