Då var det gjort. Fröken har gjort första dagen med elever. Deja vu var ett understatement. Kan inte tänka mig en pratigare arbetsplats än ett hus fyllt av 350 tonåringar, som av ljudnivån att döma inte sett ett enda livstecken av varandra under hela jullovet.
"En dag närmre sommarlovet," sa en kollega. Det ingick i Frökens nyårslöfte att försöka undvika att tänka i de banorna. Icke desto mindre är det sant. Även om Fröken är glad för sommarlov, så innebär årets sommarlov en del förändringar som Fröken helst tänker på senare. Helst aldrig. Förmodligen kommer Fröken att överleva de kommande förändringarna utan att ta det minsta skada, men i alla fall...
Fröken har mycket att göra den här terminen. Uppgifter ska tänkas ut, nationella prov ska (eventuellt) genomföras och, framför allt busstreck ska funderas ut, planeras och genomföras.
Fröken har tidigare raljerat om att "det inte växer någon mossa på rullande stenar", det gäller för practical jokes också. För att ett bus ska kunna återanvändas så måste det verkligen vara något i hästväg, annars sätter Frökens stolthet stopp.
Det är samtidigt en anledning att fundera över att byta arbetsplats. Inte för att Fröken har idétorka, eller är rädd för repressalier. Fröken är medveten om att det blåser snålt på toppen, och att den som illa gör hon illa far. Efter att ha plågat omgivningen med allehanda jävulstyg vet Fröken att något kommer att hända, någon gång. Men, Fröken känner sig så blasé när yngre kollegor kommer dragandes med samma gamla slitna trick som Fröken använde när hon var i deras ålder
Att sluta busa är som att sluta med heroin, eller, ännu värre, att sluta med kaffe. Fröken har provat båda (inte heroin, då). Hon klarar sig utan ett tag, men sen trillar hon på något oförklarligt sätt dit igen. Det var liksom inte meningen, men tillfället dök upp...
Fröken är relativt skrupelfri när det gäller bus. Enda regeln är att man inte förstör något för någon. Försvåra är okej, men inte att förstöra. Fröken har dock en brist, och det är att hon vill ha sista ordet. Det kan innebära en nedåtgående spiral av bus och hämnder som riskerar att urarta fullständigt...
Vad gör man inte för att stå ut på en kommunal grundskola i en kommun med ett något skamfilat utbildningsrykte?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar