MMS-blogg - take the power back

Undrar vilken effekt det skulle få... Kan bara föreställa mig rubrikerna: "Fröken hänger ut sina elever på bloggen", "Jag känner mig så kränkt... Smutsig". Men så härligt... I förlängningen behöver jag inte skriva några omdömen, bara fota provresultaten med mobilkameran och skjuta upp dem på bloggen. Samma gäller för muntliga redovisningar - filma, ut på YouTube.
En framtida IUP (individuell utvecklingsplan - om någon läsare är icke-pedagog) kan i så fall bestå av en länk och "Vad var det jag sa..."

Verkligheten ser ju ut så för många smygfilmade pedagoger som florerar på tuben.

Det vore intressant att se, om någon annan, tuffare och elakare än jag, vågade ta första steget och lägga ut Kalles tråkiga redovisning, eller Olles katastrofalt dåliga muntliga nationella prov i engelska i mp3-format på www.teachertube.se.

Jag ska styra upp en sådan tjänst.

Big Brother...

Ett delikat problem uppstår när vänner på FaceBook addar chefen... Hur förhåller man sig till det? Kan man löneförhandla på chatten då? Ska man rent av byta vänner för att inte riskera att behöva byta chef? Eller kan man räkna med att även en chef skiljer mellan jobb och privatliv?

Nu nosar vi nästan på den mest klassiska av lärarmyter, nämligen den att lärare saknar egna hem. Att de helt enkelt rullar ut sina liggunderlag efter avslutade konferenser och kurar ihop sig under sina skrivbord. Att enda gången man träffar en lärare på stan är när vaktmästaren slarvat med låsningen.

För är det kanske i så fall också en myt att chefer saknar hem? Att de verkligen har hus, familjer och barn. Att de inte tillbringar kvällar och nätter framför datorn, trålandes Faceböcker och communities för att kartlägga sina anställda. Kanske. Bara kanske.

Inte för att FaceBook används för bekännelser av samma tyngd som en virtuell biktstol som den här, men ändå. Fröken är ibland dålig på att väga sina ord på jobbet, och ännu sämre utanför.

Citizen Insane

"Det har du inte sagt till mig!" "Nähä, men jag sa det ju just till henne som sitter bredvid dig..." Det är ett märkligt fenomen det här med genomgångar, instruktioner och svar på frågor... Om jag nu har 30 elever i min klass, måste jag då säga allt 30 gånger för att alla ska förstå att det gäller även dem? Inte konstigt att det smyger sig med måluppfyllelsen när man aldrig hinner någonstans!

All ära åt en-till-en-genomgångar, men det borde rimligen finnas en gräns. Det är helt fantastiskt att ingen jobbat mer med multi-tasking tidigare i skolan... Det måste ju vara det som är problemet, för om en elev kunnat räcka upp handen och SAMTIDIGT lyssna medan personen innan ställer sin fråga och får den besvarad, så hade jag inte behövt besvara exakt samma fråga två gånger i rad...

Eller så klarar man två saker - räcka upp handen och lyssna - men inte den tredje: känna igen sin egen fråga... Ibland känner man igen sig alltför väl i Travis Bickle (Taxi Driver) och William "D-Fens" Foster (Falling Down) för att det ska kännas helt säkert.

I övrigt har Fröken haft en väldigt bra dag på jobbet och gör nu det som jag tydligen helst gör på kvällarna - skriver omdömen...

Din röst i natten

Fröken anar ljuset. Eller ja, klockan är 23.10, så ljust är det väl inte egentligen... Men, omdömena börjar bli klara. Åtminstone sjuornas. Deadline på söndag.

Dessvärre kommer en deadline till, lite lite längre fram. Då ska sexornas vara klara... Tur att man inte kunde skriva några idag - då hade nog Fröken blivit anmäld. Två timmar lektion med 6B (de heter egentligen något annat) hade varit en bra start för IUP-skrivandet. En myllrande myrstack på runt 130 decibel kan vara en rimlig beskrivning för folk som saknar lärarerfarenhet.

Och då pratar vi bara om ena halvan av klassen. Andra sidan är änglalik, intresserad, ambitiös och lättarbetad. Det optimala hade varit två klassrum - ett med skön möblering och modern teknik och ett helt sockerfritt med madrasser på väggarna och decimetertjocka ljudisolerade glasrutor.

Jag är fullt medveten om att det är en av de större utmaningarna för mig som lärare, men jag kommer inte att hinna bygga färdigt det madrasserade rummet om jag måste skriva alla omdömena också...

Goodnight, and good luck

De där nya som skulle vara så bra

Ska ha personalkonferens. På agendan står "inventering av möbler" - d v s vilka möbler är FÖR dåliga för att tas med till den nybyggda skolan... Vi bygger en ny skola och tänker nytt, men vi fyller den med samma gamla pedagoger och möbler... Samma konstellationer och lika många stolar i varje klassrum.

Vi gör en delning helt enkelt. Pax för att vara på skolan med bara nya möbler!

Istället för musik... Förvirring

Första dagen efter lovet... Man skulle kunna tro att det var augusti och att man hade ett helt sommar lov i ryggen. Så stappligt har det känts idag. Tur att det är en ny dag imorgon. En ny dag av frågor, tappade sugar och planer på intensiv sökläsningsträning och pep-talk:

"Men det är inte säkert att du hittar alla svaren i den första meningen. Prova att läsa en till."

"Alltså, jag hittar ingenting om romerska myter i den här kassa boken!"
"Vad heter den?"
"Vem är vem i den grekiska mytologin."

- - -

Intressant möte idag. Eleven: "Nehej, det här mötet leder ingenstans, kan jag gå nu, för ni slösar med min tid?" Översatt: "Jag inser att jag inte kommer att få exakt som jag vill. Dra åt helvete." Frågan är väl vad som hjälper mest... Att få mothugg, eller att alla vuxna alltid viker ner sig?

Game Over - press Start to continue

Fröken spänner på sig selen och klättrarskorna för att försöka komma igång inför en arbetsvecka. Har inte haft någon "vanlig vecka" på flera veckor. Först en hel vecka (plus helg) med föreställningar, sen Påsklov... Inte konstigt att man tappar taget om verkligheten. Fröken har ändå tjuvstartat lite och skrivit omdömen i förväg. Man lär så länge man lever. Men, som det introspektiva under jag är, vet jag att jag med största sannolikhet kommer att vara ute i sista sekunden i alla fall. Fröken levererar bäst under press - ganska hård press faktiskt.

Hoppas det blir regn i morgon, nu när mitt lov är slut.

Skriftliga omdömen...

Ärligt talat... Nu är det dags igen. Skriftliga omdömen följda av alldeles för långa IUP-samtal. Vissa är över efter sju minuter: "Nä, allt går bra och jag är nöjd med allt." "Jaha, vad ska vi förbättra till nästa gång då?" "Inget särskilt, allt kan ju alltid bli bättre, men inget som jag känner att jag behöver jobba mer mer." "Tack för i år. Vi ses i höst..."

Andra tar en mansålder och följs av en räcka åtgärdsprogram, allt för att skolan ska hålla ryggen fri. En märklig företeelse är att någon annan organisation än en skola sätter upp ett åtgärdsprogram, det händer det saker. I skolan följer man upp och följer upp och följer upp. Oc, sen blir föräldrarna tokiga när eleven går ut utan fulsständiga betyg...

Men, det är worst-case-scenario, i övrigt är det bara oändligt tidskrävande och dödstråkigt att skriva dessa omdömen.

Undrar om det räcker med "bra" eller "dålig" i år?