Fröken har en konstig känsla. Det är svårt att sätta fingret på den, egentligen. Det är som ett smygande obehag som inte riktigt vill ge sig tillkänna. Lite samma som det döende bytesdjuret känner sig när det ligger och stirrar upp mot den brännande julisolen medan gamarna stirrande väntar ut dess sista andetag. Lite samma som en boxare som vet att han kommer att förlora, men ändå tvingas vänta på att blotta sig. Lite samma som att vara på ett ställe där man egentligen inte får vara. Som att komma för tidigt till ett olåst museum och gå in. Som att smyga in på handikapptoaletten.
"Nu överdriver du igen, Fröken"
Kanske det. men det är så det känns. Ibland. Tanterna bidar leende sin tid och väntar på att Fröken ska begå ett misstag, bryta mot en hemlig kod eller driva en förändring för långt. När, inte om, det händer kommer de sedan att slå till med full kraft. Nu arbetas det frenetiskt i det tysta, bakom stängda dörrar, i små dolda mötesgrupper. Nätet dras åt kring Fröken. Fröken är en sabotör. Fröken är Le Maquis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar