Planen för dagen var att Fröken skulle sitta kvar på jobbet och bedöma klart en massa arbeten och bli klar med en massa skit. En stund senare har Fröken inte bedömt så värst mycket. Mest insett att hon sitter med just en massa skit.
Ärligt talat... Fröken tyckte att hon konstruerade en listig uppgift: "Skriv ett kåseri om ditt förhållande till litteratur och dina förväntningar på kursen." För då tänkte sig Fröken att hon både skulle kolla om eleverna kunde skriva ett kåseri, om de hade någorlunda koll på vad som är aktuellt att kunna för de olika betygen, och Fröken skulle dessutom kunna skaffa sig en bild av hur de uttrycker sig.
Om man skriver ett kåseri där sjuttiofem procent av den färdiga uppgiften utgörs av Frökens instruktion... Och sedan säger att man har A-ambitioner - menar man Anus då?
Å ena sidan vet ju Fröken att de i alla fall kan kopiera information. Något som skulle visa sig ytterst användbart redan vid nästa uppgift, nämligen den som gick ut på att jämföra två epoker.
Epokarbetet, ja... Fröken har läst det ett par gånger nu. Om Fröken förstår det? Lika bra som Fröken förstår en tavla av Jackson Pollock.
Nu är det inte så att Fröken ogillar Jackson Pollock. Tvärtom. Fröken kan uppskatta det estetiska uttrycket, och tycka att tavlan är trevlig att se på. Men att säga att Fröken förstår vad Pollock tänkte när han målade den är att ta i i överkant.
"Men eleven har ju i alla fall skrivit ett arbete, Fröken!" Nja, eleven har skrivit av ett arbete... Om man med skriva av menar att man jämför kvaliteten på elevens arbete med... Ja, vad kan jag säga? Tänk dig en full apa som extraknäcker som cover-trubadur på den lokala baren i Moheda...
Eller att eleven tyckt att "dadaismen verkar vara en jävligt strukturerad litterär strömning" eller att surrealisternas automatiska skrift är ett under av analytisk klarhet.
Eller att eleven faktiskt lyssnat på Fröken när Fröken sagt att "en text som är överlastad av substantiv brukar kallas nominal, och kan vara svårläst och byråkratisk", och helt sonika bestämt sig för att ta bort alla tänkbara ord som skulle kunna skapa någon minsta form av sammanhang. Bara för att texten inte ska bli för lång. Eller, som i detta fallet, likna förlagan. Som faktiskt var ganska bra.
Lite som när Takida vill sjunga på svenska och kallar sig för Stiftelsen i stället...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar