I de lugnaste vattnen

Fröken har uppfört sig exemplariskt på nya jobbet. Kanske lite för bra... Fröken ska ta det försiktigt ett par dagar till, men hon har insett att hon behöver möblera om lite på kontoret. Framför allt för att hon ska kunna komma åt sin bokhylla utan att behöva resa sig ur stolen. Som det ser ut nu, så är det tvunget, för rummet är för smalt för att man ska kunna köra stolen runt bordet... Det kan i och för sig bero på att rummet fortfarande är fullt av skit från förre hyresgästen.

En annan brännande punkt är att Fröken, åtminstone så här i början, är mån om sin relation till den nya kollegan. Vaktis hade, säkert i all välmening, satt våra skrivbord mittemot varandra. Trevligt, och socialt, såklart. Ända till kollegan upptäcker att Fröken har svårt att skilja mellan mitt och ditt. Skrivbord alltså. Frökens saker följer inga enkla lagar om gränser. De är som beduiner, eller böldpest, eller gräshoppor. Först fyller man platsen man har, sen hittar man lite utrymme och lite utrymme och lite utrymme. Ungefär som en fuktskada.

Eftersom Fröken är en extremt flexibel och påhittig problemlösare (och blygsam), så har hon tänkt ut att "rygg-mot-rygg" är en bra lösning. Om Fröken sitter med ansiktet mot väggen, så kan hon bygga på höjden utan att kollegan måste ha lavinlarm.

Fröken antar att chefen tänkt att två minus blir ett plus... Fröken och kollegan är så diametralt olika att cirkeln förmodligen är en väldigt utdragen ellips. Kollegan är en närmast revisorslikt organiserad och välplanerad och strukturerad person, medan Fröken är en inbiten optimist och anarkist...

Det blir spännande det här.