Nu så. Fröken är tillbaka... En veckas utlandsvistelse är inte att underskatta. Fröken skulle lätt kunna vänja sig vid att få maten serverad varje dag. Ingen semester utan projekt, dock. Säsongens första: Kan man äta gyros varje dag i Grekland utan att det står en upp i halsen? Ja, det kan man. Nummer två: Är den lokala ölen drickbar? Ja, det är den.
Man vet att man åker charter när...
Ja, herregud, det vet man ju direkt. Vuxna människor som har jätteansvar på sina extremt välbetalda arbeten blir hjärndöda, lobotomerade varelser i samma sekund som de checkar in sina väskor på Sturup. Bara en sådan sak som att folk fortfarande brister ut i icke-ironiska applåder när piloten landar planet... Allvarligt talat... Fröken kommer hädanefter att förvänta sig att eleverna applåderar efter varje avslutad lektion och när Fröken lämnar tillbaka inlämningsuppgifterna...
Varför applåderar man? Hade alternativet varit att inte landa annars? Busschaufförer borde också få applåder då. Och taxiförare och lokförare...
Man vet att man varit på charter när...
Fröken hamnar framför en trettiofemårig Tiffany Persson på flyget hem. Hon babblade oavbrutet från första till sista sekunden av flygturen. Klagade hon inte på sina ungar som inte satt still, så förhandlade hon med flygvärdinnan om att byta maten mot något annat. Eller så berättade hon högt att nu skulle hon läsa sin bok...
Fröken glömde göra en sak. Hon glömde fråga vad Tiffany hette på riktigt, var hon bodde, jobbade, när hon skulle ha semester nästa år och om hon planerade att åka någonstans då...
Hon var en otroligt jävla jobbig människa i alla fall. Fröken satt en stund och tyckte synd om hennes man, ända tills hon insåg att den otroligt jävla jobbiga mannen som satt snett framför Fröken och babblade med sin stackars medpassagerare, var just hennes man. Då tyckte Fröken synd om deras barn istället...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar