Fröken har separationsångest. Trettio stycken separationer på en dag... Det kräver sin man, eller Fröken.
Fröken har varit med i matchen ett tag, så hon borde vara van. Van vid uppbrott. Van vid hjärtslitande gråtande elever. Det är kanske därför man bara ska släppa sin egen klass vart tredje år, eller så, för att man ska hinna glömma att det är jobbigt. Eller så är det en konspiration avsedd att åsamka stackars känslo-Fröken så mycket lidande som möjligt, genom att först låta henne odla relationerna ett par år...
Man tror att man klarar det, att man är förberedd. Ett det bara är en vanlig skolavslutning. Ända tills man tittar ut över klassen efter ungefär halva avslutningen, och bara ser rinnande mascara överallt. Då kvittar det att man håller huvudet högt, att man i flera veckor intalat både sig själv och alla som "vill" höra att man nog "övervärderar sin egen betydelse" när det handlar om eleverna och de relationer man byggt upp, muren bryts ner på ingen tid alls...
Fröken ska försöka samla sig vid tillfälle för att reda ut lärare-elever-relationen. Det lär nog ta hela sommaren, och ingen orkar läsa femtio sidor långa blogginlägg... Så Fröken får nog grunna på formuleringarna ett tag, annars kanske Alex får en flipp och drar paralleller mellan Fröken och Viola i Lust och fägring stor och det vore läskigt.
Faktum är att eleverna under de fyra år då deras utveckling är som mest lavinartad, i många fall tillbringar mer vakentid med Fröken än med sin egen familj; de säger fler saker i förtroende till Fröken än till sina föräldrar; och Fröken vet mer om vad de pysslar med på sin fritid än vad deras föräldrar gör...
Fröken kämpar för att hitta någon form av etikett, för att förklara för icke-pedagoger, för den relation som uppstår. Det är ju inte som egna ungar, inte ens som låneungar. Kanske mer som irriterande småsyskon...
Fröken längtar till Komvux. Där finns det kurser som bara sträcker sig över en termin. Dessutom behöver inte vuxna Fröken lika mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar