Fröken har inga nior, det har säkert sagts tidigare. Ju närmare man kommer skolavslutningen, desto skönare är det. För, även om man är lika förtjust i en del elever som herpes, så har man ju investerat en del i dem... För folk som inte är "i branschen" är det svårt att förklara förhållandet till/med eleverna, för i fyra år har man (milt överdrivet) tillbringat mer tid med dem än vad deras egna föräldrar har.
Lika fantastiskt skönt som det är att slippa en del olyckor till elever, lika jobbigt är det att tvingas slippa andra.
Varje gång säger Fröken till sig själv att "nästa klass ska jag behandla som tomma lådor som bara ska fyllas av kunskap. Jag ska inte engagera mig i dem alls." Ändå står hon där lika blåst som en Orreforsvas när det vankas avslutning i nian, med tårar i ögonen och klump i halsen. Man kan inte ens lura sig själv, fast man försöker. Man bara sveps med, fast man stretar emot på sedvanligt vis.
Lika lite som man blir av med herpes, blir man av med strulputtarna. Det är alltid de som Fröken skällt mest på som hälsar gladast på stan flera år senare, och det är de man blir gladast av att se. För, inget ont om de duktiga eleverna, men de hade klarat sig lika bra med vilken fröken som helst. Strulputtarna hade varit chanslösa utan just Fröken. Eller... nej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar